Den spanska melodin — att vila sig i form
Mañana, mañana. Ryktet om den tillbakalutade spanjoren är inte alls överdrivet.
Och mest av allt märks det på mitt tillfälliga gym.
Redan innan jag reste till Palma var jag peppad inför vad som väntade. Jag skulle komma i form hade jag bestämt, kanske skulle jag rentav simträna i öppet vatten med en boj fäst runt midjan. Jag skulle också återuppta min karriär som crossfitutövare.
Därför var jag hoppfull när jag klev in på anläggningen intill stranden i Palma med träningskläder i ena näven och en vattenflaska i andra.
Crossfitgymmet var fräscht och låg tjugo minuters promenad från där jag bor. Det hade panoramafönster mot havet, airbikes och lösa vikter. I omklädningsrummet fanns skåp som jag kunde låsa in mina grejer i utan att ha med eget hänglås.
Det kändes lyxigt och påkostat, som om det motiverade sitt höga pris.
Här, fantiserade jag, skulle jag komma i form, här skulle jag omvandla bukfett till magrutor och ta det där steget mot ett starkare och mer hälsosamt liv.
– Vi har träningspass varje dag, men stängt på söndagar, berättade föreståndaren. Du bokar pass via hemsidan.
Jag skakade försynt på huvudet. Här var inte läge för några ‘pass’, gjorde jag klart, inte förrän jag kommit i bättre form åtminstone. I ett helt år hade jag dragits med ömmande hälsenor, om det var något misstag jag inte ville begå så var det att börja hetsträna.
Nu, en dryg månad senare, efter att ha varit på plats fyra-fem gånger i veckan och sett de där ‘passen’ hon pratade om, undrar jag vad jag faktiskt gått med i.
Jag har aldrig varit på ett gym där det svettas så lite som det gör där jag just blivit medlem.
Det kanske handlar om att stället är tomt? tänker du. Nej, varje eftermiddag passerar en salig blandning av spanjorer, semesterfirare och yachtanställda.
Det kanske handlar om att folk går dit för att göra andra saker, envisas du? Nej, de som jag ser kånkar åtminstone runt på vikter, drar i gummiband och håller i olika stänger. En del ser till och med ut att ta i. Visst, alla övningar som görs är kanske inte crossfit-specifika, men de flesta är.
Ändå är känslan och avsaknaden av svett och intensitet påfallande. Att kliva in på mitt nya crossfitgym är som att teleporteras till ett Susanne Lanefelt-klipp från 1980-talet: Det är inte folket det är fel på, det är bara nåt som saknas.
Lite vanlig jävlaranamma, till exempel.
För nu snackar vi trots allt om crossfit, ett koncept framtaget för folk som gillar nära-döden-upplevelser och som gärna blandar olympiska lyft och funktionella rörelser med intervallträning och hopprepshelveten.
Föga hade jag anat att jag skulle vara den på gymmet som visade mest tåga.
Men, tänker du, kanske beror det på all inspiration och driv du tagit med dig från Sverige? Åhå, fina du, om det ändå hade varit så väl. På mitt gym tillhör jag dessvärre toppskiktet bara genom att lyfta en vikt från hantelstället i ena änden av lokalen och bära den till den andra.
Kanske är jag lite väl hård, för nog verkar där finnas ett par–tre stycken som kämpar på ganska bra. Men hur jag än ser på det är det ofrånkomligt hur lite som vissa mäktar med på ett träningspass.
Inte ens när instruktionen ropar ‘vamos’ syns några tecken på pulsstegring.
Jag är så klart inte ute efter att ‘shamea’ någon här — och all träning är ju bra träning — men min empiriska studie som sträcker sig till tre träningsanläggningar utgör redan ett mönster:
Det ligger, i allmänhet, något väldigt bekvämt över spanjorens inställning till träning.
För ett och ett halvt år sedan sajnade jag upp för att träna crossfit i Lomma. Jag var i minst sagt dålig form och i desperat behov av träning. Min förhoppning var att träningen skulle göra mig starkare och hjälpa mig ur min depression.
Trots att jag var inställd på att det skulle bli hårt, erfor jag snart att det var tio resor värre. Efter varje träningspass var jag mest nöjd med att ha överlevt.
Efter några veckor hade jag vant mig vid lidandet. Jag skruvade upp veckodosen från två till fyra. Förvisso var jag fortfarande deprimerad, men jag hade åtminstone något annat att tänka på.
Min instruktör, Peter Andersson, uppmanade mig att göra “hand stand push-ups”.
– Det är lätt, sa han och visade mot en vägg.
Jag förstår ju så klart att de här begreppen är totalt obegripliga för en icke troende, men de kan kort sammanfattas som jävligt jobbiga och fullständigt omöjliga att utföra för någon som annars får krampkänsla av att hålla en liter mjölk med utsträckt arm.
Oavsett vilket följde jag med så gott jag kunde, jag ersatte “pistol squats” med något skämt och åkte därifrån nöjd och mör, så som man gör när man klarat sig igenom något vidrigt.
Jag må ha varit den svagaste på passen, men jag var åtminstone den roligaste.
På gymmet i Palma skulle det bli min tur att skina. Jag skulle inte längre se på medan andra svingade sig i ringar och stänger.
Men efter att ha varit på gymmet i en månad, tvingas jag nu inse att det nog inte kommer ske.
För hur ska jag, som är roligare än jag är stark, kunna driva på så att en Susanne Lanefelt-grupp höjer nivån till den milda grad att jag själv blir inspirerad?
Är det verkligen rimligt att jag som inrest, otränad svensk, ska behöva ta ansvar för det?
Förra helgen tog jag bilen till Cala Pi istället, en gudomligt bildskön strand inte att förväxla med canapé. Jag hade inte med mig någon simboj, däremot simglasögon.
Inspirerad gav jag mig ut på någon slags plaskrunda. Redan efter fem minuter tog det stopp.
Jag hade simmat rakt in i, vad jag förmodar — och att döma av smärtan — måste ha varit, en portugisisk örlogsman.
Det högg till som om jag lagt axeln mot ett brinnande nässelhav. Det fanns inget att göra annat än kliva upp och badda på med bikarbonat.
Sedan dess har jag tonat ner det här med träning. Om spanjorerna nu tar det så mañana på gymmet, vem är jag att säga att det är dåligt? Kanske har spanjorerna upptäckt något med träningen som inte kommit till Lomma.
Så nu tar jag seden dit jag kommit. Och i väntan på att formen infinner sig, och medan Susanne Lanefelt-andan består, tänker jag att den bästa metoden är att vila sig i form.
Med tanke på hur många som verkar följa den här, är den åtminstone värd en chans.
