Sökandet efter det försvunna åldersgapet
Det är något märkligt med att ge sig ut på upptäcktsresa när man är i medelåldern. Inte nog med att man är förhållandevis ensam om att göra det, den allmänna känslan är att man gör något fel.
Att som fyrtioettåring ströva omkring i Palma, en vanlig sommardag, är som att gå runt i ett vacuum: Man passerar förvisso en massa folk längs gatorna, men ytterst få är i ens egen ålder.
Det är som om alla mellan trettio och femtio blivit kollektivt bortrövade. Eller som att man är den enda överlevande i ett hemligt, statligt experiment.
Ur det avseendet är det inte så mycket som skiljer Palma från en genomsnittlig svensk stad.
Medelåldersmänniskan går inte att hitta.
Medelåldersmänniskan verkar fullt upptagen med annat.
Som att följa kontraktet.
I tjugoårsåldern var det norm att sticka ut: Den som inte gav sig iväg och upptäckte världen efter avklarad student riskerade att ses som avvikande. Innan eller precis efter högskolan skulle man ha tickat av en tågluff i Europa, en fullmånefest i Thailand eller ett bungyjump på Nya Zeeland.
Hur vägen dit såg ut spelade mindre roll, det viktigaste var att man kom hem med ett fullstämplat pass och en didgeridoo från Arts Factory.
Det var mer eller mindre alla och envars plikt att ”se världen” och inom loppet av några år lydde hundratusentals uppmaningen.
Det bokades resor med knaper budget, med en ranson som bara tillät smaklösa nudlar och snarkiga sovsalar. Vissa hade inte ens tillräckligt för att klara sig till hemresan, men det var sällan några problem, det här med pengar fick lösa sig.
Det här var före Airbnb och prisjämförelsesajter, när en natt i våningssäng kostade en hundring och en blaskig öl en tjuga.
Det här var från en tid när det räckte att rensa fisk i Norge i ett par månader, för att hålla sig flytande ute i världen i ett halvår; när det varken fanns wifi eller smarta telefoner och då det var helt okej att göra lite vad som föll en in — så länge det åtminstone kändes motiverande.
I Sydney fylldes gator och vandrarhem med svenskar. Haglöfs-ryggsäckarna flockades och umgicks i grupp som om det vore det mest naturliga i världen. Främlingar som i Sverige knappt skulle skänka varandra ett ögonkast, blev plötsligt oskiljaktiga enbart utifrån det gemensamma språket.
Från internetkaféer skickades rapporter hem:
Livet är en fest. Kan det inte alltid vara så här?
Med hemkomsten kom uppvaknandet — nu skulle det skaffas utbildning, helst vid något av våra ansedda lärosäten.
Därefter — så klart — bostadskarriär, med kakelugn och högt i tak, i en stad där kvadratmeterpriset ofta var högre än månadslönerna.
I ett fjärde led skulle säcken knytas ihop: En yrkestitel landas, om inte för att imponera på vänskapskretsen, så åtminstone för att hålla CSN och inkassobolagen borta.
Och så familjebygget på det.
För de som droppade av längs vägen var skammen lika stor som för den som aldrig upplevt en bakfylla på Lombok.
För de som lyckades, väntade nya kontrakt. Kontrakt med måsten vars tydligaste konsekvens var att de skulle hålla den undertecknade borta från frihet i flera år till.
Det som våra förfäder kämpat så innerligt för att vi skulle få: fem dagars arbetsvecka, höjda löner, lagstiftad semester, föräldraledighet och förbättrade pensionsvillkor — var plötsligt det enda vi hade att klamra oss fast vid.
Vi hade sålt vår tid för att upprätthålla en tillvaro som var full av plikter.
Visserligen tjänade vi bättre än någonsin, men det hade aldrig varit så dyrt att leva. Och dyrast visade det sig vara när vi var lediga.
Livet hade blivit konceptualiserat. Igen.
I april, i samma stund som jag sa upp mig från mitt jobb och sålde min lägenhet, rev jag det där kontraktet.
Jag kunde förstås inte veta vad som väntade, men jag visste att bara genom att frigöra mig från mina plikter hade jag chansen att bygga ett annat liv.
Jag, som under min livstid bara träffat ett fåtal personer som jag genuint trivts med, kunde helt sonika inte vänta på att ytterligare en skulle passera. Det var dags att tänka större.
Jag ville ha ett liv som bestod av mer passion, äventyrslusta och harmoni, men hur skulle jag få in det i mallen jag levde efter?
Så nu går jag runt i Palma och letar efter jämnåriga. Några har jag hittat, men visst måste det finnas fler?
Skilsmässostatistiken ger vid handen att åtminstone vartannat giftermål havererar, för mig som har en hundraprocentig failure-rate inom relationer inger det visst hopp.
För även om en majoritet av dessa medelåldersmänniskor har barn, så borde det, rent statistiskt innebära att var fjärde medelåldersperson har en teoretisk möjlighet att kunna hitta på något kul.
Kanske, tänker jag, är de trötta och matta, så som jag var när jag levde under kontrakt.
Eller så har de bara glömt bort den där euforiska känslan av att släppa taget och bara låta saker ske, om än så åtminstone för en liten stund.
Kanske kan ljudet från en didgeridoo locka fram dom? Det börjar bli dags att öva upp cirkulationandningen.
